Cirkuläret Februari 2009
Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.
Contents
Pekka Nikrus lilla stora väska
Länkar till Pekkas bilder hittar du på http://skrubu.net/pictures-by-pni/
Blev du intresserad av Pekkas böcker?
Ur den magiska väskan drog han bland annat ut bilder på mytiska sagoväsen, där fotografier av barn från ett barnläger photoshoppats ihop med bilder av uppstoppade djur, fotograferade på zoologiska museet, i dess källare och på vinden. Han hade dessutom lekt med gamla tekniker: bilderna behandlades först på datorn, skrevs ut som rastrerade negativ och kopierades slutligen som cyanotyper på akvarellpapper. Det här var Pekkas slutarbete på Nykarleby Konstskolas fotolinje, där han hörde till den allra första årskursen i början på 90-talet. Sedan fortsatte han - till sin egen förvåning - på Konstindustriella högskolan, där det just då blivit möjligt att direkt hoppa in på magistersutbildningen.
Till sin stora överraskning märkte Pekka att man på konstindustriella var mycket dålig på att kopiera svartvitt, det som han i Nykarleby lärt sig från grunderna. Här gjorde han som slutarbete tre serier: palladiotypi, gummitryck och polymergravyr, de två första med färdigt rastrerade negativ och det sista med rastrerat digitalt positiv. Han ville undersöka om man med hjälp av det digitala kan förenkla de gamla fotografiska processerna.
Pekka jobbar inte med foto, hans vardagsvärld är internet, men för cirka tre år sedan fick han en fotografisk nytändning och samlade ihop till en serie som han lade ut på nätet. "Det blev det nya ljusbordet för mig och jag blev superinspirerad!" Han har börjat göra böcker av de bilder han lagt ut på nätet. Bilderna fungerade bättre ihop i en bok än enskilt, kom han till. Men han är också mycket förtjust i själva artefakten, boken, som man kan vidröra.
Idag har han lämnat alla gamla tekniker och fotograferar mest med en digitalkamera. Han fotograferar allt möjligt, gärna ytor, väggar, fönster...
Pärlor från en 120-årings arkiv
Gifven uti Kejserliga Senaten för Finland och Dess Ekonomie Departement, i Helsingfors, den 11 April 1889.
Kejserliga Senaten har låtit denna underdåniga ansökning med dertill hörande handlingar Sig föredragas och finner godt icke allenast tillåta bildandet af ifrågavarande klubb, utan äfven gilla och till efterrättelse fastställa ofvanintagna för samma klubb föreslagna stadgar. Det alle, som vederbör, till underdånig efterrättelse länder.
I Hans Kejserliga Majestäts Höga Namn,
Dess Senat för Finland
Med dessa ord fastställdes grundandet av Fotografiamatörklubben i Helsingfors i april år 1889. Upptakten till detta beslut var ett upprop i HBL den 22 februari 1889. Det konstituerande mötet hölls sedan den 6 mars. Mycket vatten har runnit under broarna under de senaste 120 åren. Kriser och perioder av tillväxt har kommit och gått. Klubben har sett två världs¬krig och ett kallt krig. Finland har gått genom perioder av förtryck och slutligen blivit självständigt. År 1889 var Finland ett relativt fattigt furstendöme i Ryssland, som ändå hade en klass med tillgång till sådana nymodigheter som fotografi. I dagens läge är Finland en ledande teknologination där fotografi inte längre är ett exklusivt nöje för eliten. Snarare en folklig hobby som kan ge oss en konstnärlig motvikt till arbetslivets hektiska kvartalsrytm. För att inte tala om den tekniska utvecklingen inom fotografin. Men visst finns det också mycket som inte har ändrats.
"Har denna trollformel bidragit till fotografins förbättrande, till dess höjande som vetenskap och konsthantverk, eller till dess popularisering som uppfostringsmedel för iakttagelseförmågans skärpande och konstsinnets höjande? Nej, säkerligen icke! Den har icke uppammat fotografiamatörer, men den har skapat "knäppare" i legio, ty de är många. Knäppare som tryckt på knappen och knipsat i tid och otid utan urskiljning, knappast med en fråga, varför. Värre än söndagsjägaren, som dundrar lös på allt som rör sig, har dessa knäppare gått lös på både löst och fast, och med förvåning och oblandad stolthet sett att de verkligen fått bilder, oftast dåliga, men i knäpparens ögon alltid utmärkta, ty han har ju själv tagit dem."– Daniel Nyblin
Daniel Nyblins uttalande från klubbens första ordinarie möte den 16 mars 1889 föranleddes av introduktionen av Kodaks nya lådkamera. Den första kameran som på allvar gjorde fotografin tillgänglig för amatörer. Nyblins ord känns skrämmande aktuella ännu i denna dag, och kommer kanske att vara det i framtiden också. Vi kan som bäst beskåda en revolution av minst samma magnitud, dvs. introduktionen av digitalfotografi. Hur många av oss har någon gång suttit och funderat varför man tog alla dessa hundratals semesterbilder utan att tänka på innehållet? Hur många av oss har inte någon gång tänkt Nyblins tanke?
Klubbens ursprungliga stadgar känns också delvis mycket fräscha.
§ 1 Klubben, stiftad för att söka väcka intresse för fotografi¬konsten och verka för dess spridning inom vårt land, har närmast till syftemål:
att för dess medlemmar i möjligaste måtto underlätta utöfvandet af fotografikonsten;
samt att dem emellan förmedla utbytet af dylika alster.
att befordra utbyte af rön och erfarenheter på fotogra¬fins område medlemmarna emellan;
att anställa gemensamma utflykter i fotografiskt än¬damål till natursköna eller annars märkvärdiga delar af landet;
att anordna offentliga expositioner af fotografiska afbildningar, utförda af klubbens medlemmar;
Javisst, allt detta sysslar vi med fortfarande i denna dag. Utom möjligen det där med att sprida fotografikonsten i Finland. Men man kan å andra sidan se det som vår uppgift att sprida kunskap om traditionella förfaranden under digitalteknikens tidevarv.
Datumet för det konstituerande mötet betraktas som klubbens födelsedag, och med anledning av 120-årsjubileet kommer vi att fira på restaurang Loiste fredagen den 6 mars. Vår inbjudna gäst, Erik Kruskopf, kommer att hålla tal under rubriken "När en bild blir konst". Detta anknyter väl till Nyblins visa ord. Låtom oss alltså inte vara knäppare som "knipsar i tid och otid utan urskiljning", utan konstnärer som förmedlar ett budskap. Strävandet att förmedla ett budskap har vi gemensamt med de 20 herremän som den 6 mars 1889 grundade AFK, och många av dem funderade säkert också på när en bild blir konst. Liksom utan tvekan generationen som 2129 firar klubbens 240-årsdag. Teknikerna kommer och går, men vår målsättning består.
Citaten är plockade från AFKs arkiv som finns tillgängligt på www.afk.fi.
Micke
Aletheia - en utställning
Sanningens gudinna, ska det vara ironi? Fotoutställningen på Mejlans konstmuseum, öppen till 22.3 är främst präglad av symbolik och fantasteri. Tanken är väl att den innersta sanningen uppenbaras på det sättet, men en gammal "tosikko" som jag vågar tvivla. Hur som helst, det är en fin och inspirerande utställning.
Dagen efter vernissagen gick jag runt den med C.G.Hagström, två trötta gamla män som tog en sittpaus i varje rum, i och för sig en bra sak, för intrycken var många och komplexa. Det var också lätt att koncentrera sig, för på två timmar såg vi inte en levande själ utom en vakt. Marja Piriläs serie Camera Obscura har jag beundrat förut, och skrivit om i ett cirkulär. Hennes idé var att i ett förfallet hus täcka för fönstren och i den ljustäta skivan fälla in en lins som på den motsatta väggen gav en upp-och-nedvänd bild av landskapet utanför. Interiörerna är vackert belysta, men bildbehandligen har delvis gett för grälla färger.
Nanna Hänninen är det andra finländska namnet, utställningen domineras av för mig okända utländska fotografer. Nanna har ovanligt kreativt utnyttjat det annars redan banala knepet att med tidsexponering och rörlig kamera göra mönster av bilstrålkastarljus.
En japansk kvinnlig fotograf har ur familjealbumet valt bilder där hon själv figurerar som liten, och manipulerar in självporträtt i vuxen ålder bredvid sig själv som barn. Konsekvent med albumstilen är att bilderna är i postkortformat, men kontrasten till jättekopior i samma sal tar döden på de små.
En uppseendeväckande serie porträtt visar genom mycket långt driven manipulation en nätt ung kvinnas gradvisa, spöklika (men lyckligtvis endast digitala) förfall. En annan serie porträtt följer traditionen. Gamla, fattiga män visas realistiskt med avslöjande skärpa, men med stor respekt. En tysk fotograf har med långa tidsintervaller från samma punkt fotograferat stora byggprojekt och kopierat bilderna på varandra ljust och hårt så att de liknar kolteckningar skissade med lätt hand. Fantasifullt, jämfört med en engelsman som fyller en hel vägg med en köksinteriör, sammansatt av ett stort antal delbilder, alla tagna rakt mot väggen. Montaget är därmed till alla delar perspektivlöst, betraktaren får ett intryck av något plattare än platt! Idén är kanske ny, bilden lämnar mig totalt ointresserad.
Det egendomligaste infallet är sex svarta askar på ett bord, dramatiskt belysta. Varje ask innehåller en bunt dokumentära bilder av nöd och död på olika håll i världen. Betraktaren förväntas väl bli starkare påverkad av symboliken än av att plöja igenom hundratals kopior. Samma symboliska strategi ligger bakom en serie stjärnkonstellationer, så som de såg ut från marken den natt orten drabbades av en naturkatastrof.
Till sist pustar jag och C.G. ut framför tv-rutan, som visar en fyndig video. Konstnären målar med vatten och pekfingret på en solvarm, ljus stenyta porträtt av mördade kolombianska kompatrioter. Vattnet torkar snabbt, innan bilden är fullbordad börjar den försvinna.
Prolle
Saga och sanning
Rubriken på Erik Kruskopfs senaste konstkåseri i Hbl är också namnet på Gunnar Finnes Topeliusstaty i Esplanaden. En flicka och en pojke står på tå, vända åt var sitt håll, symboliserande konflikten mellan de två begreppen. I min ägo har jag skissen till min fars skupturella lösning på samma rubrik. Helt ovetande om hur Finne löst uppgiften hade Viktor Jansson också format flicka och pojke vända åt var sitt håll, men mera naturalistiska än Finnes starkt stiliserade figurer. Tyvärr vann Finne tävlingen, ett bakslag för den Janssonska äran och ekonomin!
Kruskopf resonerar först om litteratur. Förr skrev man på titelbladet "roman",om innehållet var fabulerat, sedan dess har gränsen mellan fakta och fiktion, saga och sanning, alltmer suddats ut. Liza Marklund är ett aktuellt exempel på halvdokumentära författare. För min del irriteras jag av t.ex. historiska romaner, där somliga personer och händelser är fakta, andra fiktion, och jag inte vet vad som är vad. Kruskopf accepterar skönlitterärt skrivna texter om verkliga konstnärer i den mån autentiska fakta saknas, men ondgör sig framför allt över dramatiseringar på film, där själva mediet ju gör förfalskningen särskilt uppenbar.
Sanningsproblemet är för Kruskopf aktuellt också inom bildkonsten, när allt fler konstnärer använder sig av fotografi, och bilden kan fejkas hur som helst och ändå se ut som ett vanligt fotografi med dess karaktär av verklighetsåtergivning. Sanningskravet blir då snarare en fråga om moral än om faktatrohet. Om bilderna ställs ut, som på den aktuella utställningen Aletheia, får de ett slags konststämpel och därmed rätten att vara fiktion. Så långt Kruskopf. Ja, manipulerade foton är förstås OK som konst, men de kan aldrig vara OK som dokumentation. För att ta ett konkret exempel har Bert ofta manipulerat genom att tillföra en svartvit bild färg, som ett upplyst fönster om kvällen. Det är OK, manipulationen är öppen och ärlig, däremot skulle det vara omoraliskt att fejka landskap från vårutfärden genom att tillföra människor eller djur på väl valda platser i kompositionen. Det här är ett problem endast för att vi envisas att tävla med bilder som inte borde jämföras med varandra. Jag återkommer till det här i nästa kåseri.
Prolle
Redaktörens rader: För-, nack- och framdelar
Det har sina nackdelar att vara (halv?)gammal tant. Men det har definitivt sina fördelar också. Till fördelarna hör att man får gå klädd som man vill och inte behöver visa naveln eller frysa om bröstet eller fötterna eller öronen. Till fördelarna hör också att man för det mesta blir behandlad med större respekt än när man bara var hälften så gammal, då speciellt individer av manligt kön, oberoende av ålder, automatiskt betraktade sig själva som överlägsna både vad gällde kunskap och allmän IQ, även om deras kunskaper kunde ha rymts i mitt decilitermått i köket och deras IQ inte smällde högre än min dotters hunds idag. Men så är det förstås också en mycket intelligent hund. Och fortfarande finns det manliga tölpar i alla åldrar som man naturligtvis inte får förakta fast man gör det, för de har kanske haft en svår barndom eller så är de bara allmänt dumma i huvudet. Verkar jag komma från ämnet? Ingalunda.
Fördelarna med att vara en (halv)gammal tant blir mycket uppenbara när det gäller fotografering. Om jag får i uppdrag, under en kurs i porträttfotografering, att gå ut och plåta fem vilt främmande mänskor, så är det definitivt lättare för mig än för en ung nätt flicka, framför allt lättare än för en ung nätt pojke eller värst av allt, en äldre man. Kvinnor ser antagligen för sig alla möjliga mindre tilltalande scenarier när en främmande man tilltalar dem och föreslår en fotosession. Och en ung söt flicka kan också hamna i bryderi om hon vill fotografera en främmande man. Men en tant! Vem kan väl rädas en sådan? Varken unga flickor eller pojkar, tanter eller farbröder. De enda som räds är de som verkligen inte vill bli plåtade. Och sådana finns det alltid, det bör man respektera.
Och halvgamla tanter borde själva förstå att hållas BAKOM kameran. På fel sida om linsen kommer nackdelarna fram. På själva kameran sitter för- och nackdelarna på insidan. Utsidan kan vara polerad och elegant trots att den är nästan jämngammal med tanten som köpte den för 20 euro på loppis. I hopp om att göra ett fynd? Nja. Den bara låg nu där och lockade. Men experten har skruvat upp den och funnit att kameran passar bara på prydnadshyllan, den har varit med om för mycket i livet, och definitivt gått i baklås. Så det blir inte att gå ut och pröva min Voigtländer VITO BL i praktiken. Men söt är den. Trots åldern.
Christine
