Cirkuläret September 2009

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Traditionspokalen i traditionella händer

Vårsäsongens sista möten var AFK:s årsmöte följt av ett månadsmöte med traditionstävlingen på programmet. Segraren Peter Eriksson var inte på plats, men så fanns också traditionspokalen färdigt hemma i Paris efter segrar de två föregående åren.

Årsmötet avverkades under stadgeenliga former. Enligt styrelsens verksamhetsberättelse präglades verksamhetsåret 2008-2009 av välbesökta månadsmöten och livlig utställningsverksamhet bland medlemmarna. Samarbetet med Kameraseura har fungerat bra och den gemensamma klubben International Evening har varit mycket aktiv. Kontakt har också hållits med andra svenskspråkiga fotoklubbar. AFK hade enligt styrelsen 150 medlemmar vid verksamhetsårets slut den sista april mot 140 medlemmar ett år tidigare. I siffran ingår inte de medlemmar som sedermera har utskrivits på grund av obetald medlemsavgift under verksamhetsåret. För detaljerad information om verksamheten i klubben hänvisar styrelsen till de under verksamhetsåret utgivna åtta cirkulären.

Resultaträkningen slutar på 3341,70 euro förlust, vilket förebådar bistra tider i klubbens ekonomi. Orsaken är överlag minskande intäkter, medan kostnaderna är i stort sett oförändrade.

Årsmötet slog fast budgeten för verksamhetsåret 2009-2010 med beaktande av det ekonomiska läget. Utgifterna för den ordinarie verksamheten och labbet skärs ned där det går och på inkomstsidan höjs medlemsavgiften till 30 euro från 25 euro och datorabonnemanget till 59 euro från 51 euro.

Verksamhetsplanen för det inledda verksamhetsåret följer i huvudsak beprövade riktlinjer. På grund av det varierande intresset för cirklarnas verksamhet på senare tid skall styrelsen utreda om det nuvarande konceptet behöver ändras. Den inledda omläggningen av klubbens webbsidor och webbtjänster fortsätter. Styrelsen kommer att se över och eventuellt föreslå ändring av klubbens stadgar i syfte att göra styrelsens organisation mer flexibel.

Hedersmedlemmen Bert Carpelan hade sänt in några förslag rörande klubbens verksamhet till årsmötet. Han efterlyser en minimitid för månadsmötenas längd, uppmuntran till diskussion kring tävlingsbidragen, stafettkarnevalen som mål för nästa vårutfärd och utnyttjande av Hbl:s föreningsspalt för möteskallelser. Mötet beslöt att skrivelsen skall bifogas verksamhetsplanen för beaktande av styrelsen. Dessutom antogs ett på mötet framfört förslag om att de medlemmar som utskrivs på grund av obetald medlemsavgift skall beaktas i medlemsbokföringen så att den ger en realistisk och från år till år jämförbar bild av medlemskåren.

På årsmötet ankommer också val av styrelsemedlemmar och klubbordförande. De sex styrelsemedlemmarna sitter ju på tvååriga mandat så att tre väljs varje år. Om någon styrelsemedlem avgår under pågående mandatperiod väljs i dennes ställe en styrelsemedlem för den återstående mandatperioden. Denna gång stod Hanna Blomqvist, Niklas Lindgren och Ghita Thomé i tur att avgå och de blev alla återvalda för två års mandat. I stället för styrelsemedlemmen Robert Perander som avlidit under året valde årsmötet Kristian Frantz för en ettårig mandatperiod. Bland styrelsemedlemmarna återvalde mötet till ordförande för AFK Mikael Albrecht. Till revisorer för räkenskapsperioden 2009-2010 återvaldes efter omröstning Martin Glader och Peter Valkama. Till revisorssuppleanter återvaldes Peter Stenius och nyvaldes Kaj Jäntti.

Efter månadsmötet följde så säsongens sista månadsmöte med traditionstävlingen som enda program. Tävlingen, som hittills gällt egenhändiga traditionella svartvita kopior och bilder i ädelförfaranden, har genom en regeländring utvidgats att omfatta också egenhändiga mörkrumsbilder i färg. Traditionstävlingen avgjordes genom en publikomröstning där man på sin röstsedel skulle ange de tre bästa bilderna i rangordning för poängsättning enligt skalan 3-2-1. Vidare fick man genom förkryssning bedöma bildidén, kompositionen och det tekniska utförandet samt skriva en fritt formulerad motivering.

Mot ett nytt verksamhetsår

AFK inleder sitt 121:a verksamhetsår i omvälvningens tecken. Vi är inte bara mitt i den fotografiska teknikens största omvälvning genom tiderna. Vi har också kommit till en punkt där vi måste fundera på klubbens roll, både som förnyare och bevarare av traditioner. Vid firandet av vårt 120-årsjubileum i mars var det lätt att blicka tillbaka och se våra långa traditioner, någonting som definitivt förpliktar oss att hantera detta arv med vördnad. Men vad vi såg i bilderna från sekelskiftet var också föregångare. Människor som var begeistrade av den nya tekniken och gjorde saker som de stora massorna inte ännu behärskade. De var pionjärer.

Men vad är vår roll idag? Ska vi koncentrera oss på att förvalta arvet, eller försöka vara pionjärer igen? Men hur vara pionjär inom en teknik som i grund och botten är flera hundra år gammal? Svaret är givetvis en kompromiss. När det bara finns ett mörkrum kvar i Finland så ska vi se till att det tillhör AFK. Ja, vi får väl hoppas att vi har firat flera jämna år innan den dagen gryr, men den kommer oundvikligen. Men den målsättningen räcker inte för att hålla klubben vid liv i sin nuvarande omfattning. Vad pionjärskap beträffar så är det alltid svårare. Vi kan inte bestämma oss för att vara någonting som våra medlemmar inte är. Vi kan inte skapa nya intressen, utan bara verka för att sprida och utveckla de intressen som medlemmarna hämtar med sig. En trend är ju uppenbarligen synlig både hos oss och hos andra klubbar. När tekniken mognar har fotografen mera tid över för bildens innehåll och budskap. Där har vi en hel del att ta fasta på. Vi har en chans att gå framåt från det vilda digifotograferandet där fotografen tänkt igenom bilden ungefär lika länge som slutaren var öppen.

Den andra utvecklingsgrenen är tekniken, och då givetvis digitaltekniken. Men dagens högteknologiska rackerier gör egentligen ingenting som är nytt eller revolutionerande. De gör det bara snabbare, enklare och med bättre bildkvalitet. Inte så mycket att bygga upp en engagerad skara pionjärer omkring. Vad man däremot kan lägga ner mer tid på är efterbehandling av digitala bilder med dator. HDR, stitching, panorama, avancerade montage eller helt enkelt optimering av bildkvaliteten är alla intressanta tekniker. På detta område har vi nog den största potentialen för att bli pionjärer igen.

Nygammal styrelse

Styrelsen har under sitt möte den 31 augusti fastställt följande arbetsfördelning. Listan innehåller många bekanta namn.

Styrelse

• Mikael Albrecht, ordförande (utsedd av årsmötet)
• Pehr Snellman, vice ordförande
• Ghita Thomé, sekreterare
• Niklas Lindgren, labbmästare
• Kristian Frantz, tävlingssekreterare
• Hanna Blomqvist, skattmästare

Funktionärer

• Lars Wernbom, klubbvärd
• Anders Blomqvist, bokförare
• Henri Jalo, vice labbmästare
• Christine Saarukka, cirkulärredaktör
• Clas Feiring, biträdande cirkulärredaktör
• Niklas Lindgren, webbredaktör, IT- ansvarig
• Peter Stenius, biträdande tävlingssekrete¬rare
• Pehr Snellman, arkivansvarig.

Karuseller och sockervadd

Skriken ljuder genom luften. Människor står spänt i kö. Bakom ryggen gnisslar det till när en häxa öppnar fönstret och tittar ut. Bredvid står en liten parvel med glass upp till öronen, och varken ser eller hör stojet runt omkring. Och lite längre bort skymtar man en fotograf som desperat letar efter en bildvinkel där man kan fånga berg och dalbanans passagerare skrikande och med håret på ända.

Borgbacken, målet för detta års höstutflykt, bjuder på lite av det mesta. Man kan fota drama när barnen blir förtjusta eller besvikna. Actionfotografen är i ett eldorado där man t.ex. kunde sätta ihop tävlingsserien på fyra bilder med människor som är upp och ner. Streetfotografen har inga problem att hitta just de ögonblicken som är intressanta. Människofotografen kan välja och vraka, gammal eller ung, glad eller ledsen, ensam eller i par, man eller kvinna. Och naturfotografen … ja det finns ju några träd men nu blev det nog knepigare.

Fem AFK:are slöt upp på Safari á la carte vid lunchdags. Kanske var det fler som besökte Borgbacken under andra tider, vad vet jag. Det skulle ju ha varit trevligt med mera folk, men visst hade vi fem det roligt också. Så här efter sommaren så glider ju diskussionerna lätt in på vad man gjort sen vi sågs senast, så Borgbacken hann vi inte växla så många ord om. Återstår att se vad de andra har producerat till tävlingen.

Apropå tävlingen. Inlämningen av bilder sker ju som tidigare meddelats senast den 10 oktober. Se närmare annat ställe i cirkuläret! Och på oktobermötet visas bilderna och domaren får säga sitt. På spel står som vanligt höstutflyktspokalen. Observera att de ursprungliga reglerna innehöll en olägenhet. De stipulerade att bildytans kortsida ska vara minst 30 cm. Men eftersom ett papper av storlek A3 bara är 29,7 cm brett, så betyder det att man måste ta till grövre grejer. För att undvika detta har vi kommit överens om att bilder vars bildytas (exklusive montering) kortsida är minst 28 cm godkänns. I övrigt gäller de i majcirkuläret publicerade reglerna. D.v.s. högst tre enskilda bilder per person, samt en bildberättelse à fyra bilder. Påsiktsbilder i svartvitt eller färg, eller en salig blandning därav. Fri framställningsteknik. Samtliga bilder ska vara monterade, sladdriga papper göre sig icke besvär.

Micke

Lyckad vårutfärd, få deltagare

AFK:s traditionella vårutfärd gick i år till Åland. Femton rum var bokade på hotell Cikada alldeles bakom Pommern, och vi hade bett hotellet reservera fler rum för oss om möjlighet uppenbarade sig. När det kom till kritan behövde vi fem rum, varav ett var för den enda stockholmare, Ulf Erasmie, som hörsammat vår inbjudan att delta. Totalt deltog 6 AFK:are och alltså en stockholmare i den annars mycket lyckade utfärden.

Till att allting blev så trevlig bidrog i högsta grad Mariehamns Fotoklubb Obscuras engagemang. Så snart vi stigit i land - vi som kom i grupp enligt planerna - bjöds det på kaffe i Obscuras källare och klubbmedlemmarna ställde månghövdat upp. Under klubbens energiska ordförande Lena Wilson-Laajalis ledning åkte vi direkt efter kaffet på en fotoutflykt till det natursköna fritidsområdet Järsö, där gullvivor täckte marken och man kunde beundra Ålands store sons, Anders Viklöfs präktiga villa på lämpligt avstånd. Stora mängder grillkorv med tillbehör hade mariehamnarna också släpat med sig, och korven satt bra i den sena vårkvällen. De följande dagarna färdades vi i några bilar till

lite olika ställen, precis som brukligt är, och ibland möttes vi av en slump på lunch och ibland möttes vi planerat, till exempel för att tillsammans se Ålands fotografiska museum i Tosarby. En alldeles otrolig upplevelse i sig, som inte blev mindre fascinerande av att det helt privata museets grundare och ägare Olle Strömberg är en sådan passionerad samlare och utmärkt berättare.

De som var med på årets utfärd var Micke Albrecht, Peter Stenius, Ralf Nikander, Clas Feiring, Carl-Johan Grönholm, samt Ulf Erasmie från Stockholms fotoklubb och undertecknad. Som undrar hur vi skall bära oss åt för att få flera deltagare i nästa utfärd. Utfärdsmålet och tidpunkten spelar säkert största rollen. Tidpunkten är nu vad den är, Kristi Himmelsfärdshelgen (om inte himmelsfärden inträffar på första maj som i fjol) och målet har styrelsen försökt variera utan att det gett synligt resultat. Inte för nära, så folk åker hem till natten. Inte för långt borta = för dyrt. Inte ett ställe där alla varit. Inte ett ställe där ingen varit.

Svårt. Idéer, någon?

Christine

Prolles lilla stora värld

Sällan har en fotoutställning hos oss föregåtts av en sådan publicitet som Per Olov Janssons ”Vad ser jag? Vad gör jag? Vem är jag?” på Gallery Luova under senaste augusti. I press, radio, tv och föredrag (t.ex. på AFK) hade han skruvat upp förväntningarna genom att berätta om utställningens bakgrund i hans personliga belägenhet som 89-årig, delvis rörelsehindrad invånare i ett servicehus, om hur hans gamla motivkretsar har glidit utom räckhåll och hur han velat kompensera detta genom intensifierad fokusering på det krympta reviret.

Ovanligt är det också med aktiv fotografering så högt upp i åren. Avgörande tycks inte vara om benen sviktar eller balanssinnet spelar spratt, bara blicken är skarp, intresset för omvärld och medmänniskor bevarat och intellektet producerar bildidéer. Hur många av oss kommer själva att få uppleva en sådan sen vitalitet?

Utställningens första avdelning ”Självporträtt” grep tag i besökaren direkt. Bilderna som dokumenterar den gamle mannens ensliga vardagsrutiner från morgondurrigt uppvaknande, ensamma måltider och duschning till kamp mot kroppens obönhörliga förfall och försjunkande i minnen, är mer än blotta dokument. De har i sin återgivning av åldrandets villkor, som gäller oss alla, en stark existentiell dimension, men ger samtidigt uttryck för en hållning av trots allt. Andra bilder i avdelningen bar en symbolisk prägel. Särskilt minnesvärda bland dem var ”Barnbarnsbarnet” med fotografen och barnet hand i hand och var sin för åldern anpassad rollator i den andra handen, samt ”Flygdröm” med fotografen på balkongen höjande ett par modellplansvingar över hustaken mot himlen.

Bland självporträtten var också humoristiska bilder inströdda, en del med en självironisk eller satirisk udd, andra rena bildskämt. Avsikten hade troligen varit att lätta upp helheten och hindra den från att bli alltför gravalvarlig, men samtidigt blev kanske vissa bildmässiga helheter splittrade. Svårt val! En av de roliga bilderna, ”Blottaren”, aktualiserade förhållandet att den som blottar sig i bild samtidigt tenderar att göra betraktaren till en smygtittare, en voyeur. Några fristående självporträtt stannade speciellt i minnet. Fotografen i det randiga ljuset genom spjälgardinen var en elegant klassisk komposition, som smått överraskande hade döpts till ”Självbelåten”. Och det digitala montaget ”Självporträtt 1942-2009” med den unge löjtnanten och veteranfotografen parallellställda i fotograferingspose kunde stå som portalbild för en retrospektiv utställning.

Självporträtten hade genomgående, som en självklarhet, fin ljussättning och komposition. Först vid närmare eftertanke inser man vilken möda det har varit att utveckla bildéerna och genomföra fotograferingen i de begränsade förhållandena. Att dessa ansträngningar inte tyngde ner resultatet är om något ett tecken på mogen fotografi. Den andra avdelningen på utställning hette ”Bilder från min balkong”. I dem hade fotografen från sin omärkliga utkikspost på den inglasade balkongen under några år observerat livets gång ute i den värld som låg inom synfältet. Dels var det busshållplatsen tvärs över gatan med det som utspelade sig där under årstidernas och dygnets skiftande ljus, dels det höghusbygge som reste sig bakom hållplatsen.

Den fina idén att observera hållplatsen har genomförts en aning slumpmässigt, vilket tunnat ut resultatet. Väntande passagerare och förbipasserande har delvis fångats i situationer, som inte alltid erbjuder så mycket intressant för betraktarens blick. Detta ”knäpparsyndrom” framträdde så mycket tydligare i kontrast till bilderna från byggplatsen. Där hade fotografen ett mer energisk och engagerat grepp på skeendet. Kompositionen var fastare och färgbehandlingen vital. Byggplatsserien i dess helhet ger också en bild av hur snabbt vår närmiljö kan totalförändras idag. För att riktigt hänga med måste man kanske ha balkong tvärs över gatan. Men hur många griper kameran i tid?

Den digitala bildbehandlingen och utskriften av utställningsbilderna hade skötts kunnigt av klubbkamraterna Nina Hackman (flertalet) och Henri Jalo enligt Prolles intentioner.

Clas Feiring

Från droppmikroskop till digikamera

En vacker försommardag körde Clas och jag till den s.k. "Torken" vid Handelsmans Café i Sibbo, där Robin Hackman hade vernissage på sin stora retrospektiva utställning. Jag var full av förväntan, Robin var ju med från 50-talets början, då vi tillsammans med Bert Carpelan och Fredrik Hackman introducerade modernismen i AFK, med hård- och dubbelkopiering och andra sätt att abstrahera bilden. Många av Robins bilder från de åren hade framgång både inom AFK och på förbundets utställningar, många kände jag nu igen. Jag häpnade över den samlade mångfalden i Robins produktion, demonstrerad med 72 namngivna bilder, plus 10 namnlösa, vilka den blivande mikrobiologen tog med droppmikroskop under skoltiden. ”Linsen” i ett droppmikroskop är en vattendroppe fångad i ett litet hål i en tunn skiva. De svartvita bilderna av bakterier och andra småkryp var förvånansvärt skarpa.

Det mest fängslande i Robins produktion är för mig humorn och förmågan att ge också snabbt undflyende situationer en kraftfull och exakt komposition, vilket också har gett utdelning i våra tävlingar. Robin utnyttjar också skickligt symmetriska kompositioner, till skillnad från dem som är förhäxade av det gyllene snittet. Speciellt minns jag ett färggrant kramdjur hängande mitt på bykstrecket, med barntrosor på var sida.

Han vippar också fräckt 45 grader på kameran för dynamiska diagonaler, balanserar en liten vit yta mot en stor mörk (måne och varmluftballong), eller det lilla levande mot det stora döda (liten människa i nedre hörnet, stor lyftkran i det motsatta övre hörnet).

Robin övergick med entusiasm till digitekniken men fotograferar fortfarande ofta på film, skannar och bildbehandlar med Photoshop. Några bilder präglas också av fräcka färgval som svårligen kan åstadkommas med Ilfochrome-papper. På utställningen hade dessa bilder av Robins fru Märta skickligt utnyttjats vid hängningen; de blandades vackert med svartvita modernistiska bilder. Bilder av familjemedlemmarna var den största enhetliga gruppen. Mitt bland familjeporträtten hängde vinnarbilden från vår höstutfärd till Högholmen, ett kamelansikte i närbild!

Prolle

Japanska intryck på Nordea

"The bridge to the sun" heter Karin Toyodas fotoutställning i Nordeas huvudkontor på Alexandersgatan 30, andra våningen. De trettio bilderna är tagna under hennes två månader långa besök i makens hemland 2005. Titeln är mångtydig. För Karin och hennes man betydde besöket i Japan bland annat en bro tillbaka till barndomen, efter livets många krumbukter ute i världen. Utställningen är likt en dagbok över upplevelserna då, och varje bild fylld av betydelse för fotografen. Något av detta kanske framgår av den "dikt" som hänger som en avslutning på de trettio bilderna, ord som Karins man skrivit i brev till henne från Japan: "A red and white camelia is blooming in the middle of January in our garden in Tokyo. I watch the flower and think of you. You were my life. You were my all. I have never loved anybody the way I love you…"

Jag som oinvigd betraktare ser bilder av japanskt vardagsliv på Kyotos och Tokyos gator och i parker, bilder från heliga platser, av ett bröllopsfölje, av maktens murar. Min egen reaktion på de här bilderna förvånar mig: Jag har aldrig satt min fot i Japan, men ändå känns mycket så bekant. Kanske för att man sett liknande bilder förr, eller kanske det bara handlar om att mänskor är sig lika överallt, trots yttre olikhet.

Två bilder från en fiskarby fascinerar mig mest, dels för att det är en sida av Japan jag aldrig förr sett och dels för att det är så dramatiska fotografier: Skummande hav, höga klippor, en liten by som nästan bara kan anas i dimman. Karin Toyoda fotograferar med en Minolta från 80-talet, kopiorna är gjorda hos Jussi Pohjakallio. Utställningen hänger kvar tills vidare och är förstås öppen under bankens öppethållningstider.

Christine

Fredrik Hackman är borta

Medan vi ännu sörjer förlusten av Robert Perander når oss budet att Fredrik Hackman gått ifrån oss 22 juni, nästan 84 år gammal. Jag minns Fredrik redan från skolåren, då han var klasskamrat med min bror Lasse. Båda var intresserade av biologi, vilket senare blev Fredriks yrke. Under krigsåren var kontakten bruten, men under 40-talets sista år hittade vi varandra inom AFK, där Fredrik snart räknades till den aktiva kärnan av modernister - de nuvarande ”geronterna”. Jag minns hur vi tillsammans med Bert Carpelan diskuterade de nya trenderna som växte fram i Sverige, och de olika tekniska möjligheterna att göra annorlunda bilder, i protest mot den romantiserande landskaps- och porträttfotografin. Vi deltog med ungdomlig entusiasm och avsevärd framgång i fotoklubbarnas förbunds utställningar och belönades samtidigt med hederstiteln AFIAP (Artiste de la Fédération Internationale de l´Art Photographique). Ordförandeskap i AFK och senare hedersmedlemskap var tecknen på klubbens uppskattning.

Fredriks första yrkesarbete var några år som biologilärare vid vår gamla skola.Vår älskade rektor, Laurin Zilliacus, tog honom också som fotograf och chaufför på en fantastisk forskningsresa till Indien 1960. Fredriks uppgift var bland annat att fotografera gammal konst som belyste Purana myterna, fundamentet för hinduismen. Samtidigt blev det en vacker skörd av bilder med konstnärligt värde, vilket vi kunde se på Fredriks utställning Resan i tid och rum på Laterna Magica 2006.

Fredrik bytte yrke år 1961 och blev faktaredaktör vid Finlands Television på den svenskspråkiga avdelningen, idag FST. Så här skriver han själv om den tiden:”De första tio åren var fantastiska. Vi slet som djur i ett medium vi inte kände, för en entusiastisk, ovetande publik i stark tillväxt. Ekonomin var utomordentlig, allt verkade uppnåeligt. Fascinationen i direktsändningarna med 3-4 kameror arbetande på ens egen order är obeskrivlig” Jag förstår att det var drömjobbet för en man som Fredrik, med snabbt intellekt och obändig energi, och han blev också älskad och uppskattad av sina medarbetare. 1980 blev han redaktionschef för Faktaredaktionen, vilket han beskriver som hämmande för bildskapandet.

Jag kände en speciell samhörighet med Fredrik för att yrkesbanan var liknande. 60-talet var också för mig en tid av drömjobb, medan 80-talet blev slentrian, vilket verkade hämmande på bildskapandet. På 90-talet var det dock för mig möjligt att åter börja fotoskapa, medan Fredrik drabbades av förlorad syn på högerögat och en nedsliten rygg. Den nyinköpta systemkameran var tung, det var inte längre så lockande att fotografera.

Fredrik var en av de sällsynta fotografer som hade den verbala förmågan och lusten att formulera sina åsikter om fotografi, att analysera de stilriktningar som brottades med varandra på 50-talet, att som domare bedöma bilder snabbt och träffsäkert. För mig var han en vän i nöden; när jag berättat för honom att min arbetsgivare gått i konkurs dröjde det bara några dagar innan han ringde och föreslog att jag kontaktar Pelle Taucher, som funderade på att anställa en fotograf till sin reklambyrå. Tack för det, Fredrik, och tack för allt du gjort för vår fotoklubb i sextio års tid!

Prolle