Difference between revisions of "Klubbens historia"

Revision as of 15:13, 11 February 2009

De första hundra åren

Ur boken: AFK 1889-1989, utgiven av Amatörfotografklubben i Helsingfors r.f., Helsingfors 1989

Fotograf-amatörklubb

De damer och herrar, som önska inträda i en tilltänkt fotograf-amatör klubb i Helsingfors, behaga sammanträda till förberedande möte lördagen den 23 februari kl. 6 e.m. i Kleinehs hotell.

– Hbl 22.2. 1889

I anledning av ovanstående tidningsannons samlades tjugosex personer i Kleinehs hotell vid Salutorget i Helsingfors. Sammankallare var en känd kulturpersonlighet, friherre Hugo af Schultén, redaktör vid Nya Pressen, sekreterare i Finska Konstföreningen och medlem av Svenska Teaterns styrelse. Och därtill ivrig amatörfotograf, med smygfotografering som specialitet.

Vid mötet i Kleinehs hotell, som leddes av Hugo af Schultén, enades de närvarande om önskvärdheten att bilda en fotograf-amatör klubb enligt modell av den några månader tidigare i Stockholm grundade Svenska Fotografiamatörföreningen, sedermera Fotografiska Föreningen. En kommitté tillsattes för att utarbeta stadgar, som godkändes vid föreningens konstituerande möte den 6 mars, varvid det föreslagna namnet Fotografiamatörklubben i Helsingfors antogs.

Medlemmar i den första styrelsen blev: Hugo af Schultén, ordförande, mag. J.J. Sederholm, sekreterare, intendenten, artisten Th. Waenerberg, skattmästare, samt som ordinarie medlemmar stadskamreren Teodor Holmberg och fotograf Daniel Nyblin.

Hugo af Schultén inlämnade "i underdånighet" till Kejserliga Senaten en anhållan om tillstånd att bilda en fotografi-amatörklubb i Helsingfors med syfte att söka väcka intresse för fotografikonsten och verka för dess spridning inom landet.

Den 11 april 1889 avgavs följande resolution:

Kejserliga Senaten har låtit denna underdåniga ansökning med dertill hörande handlingar Sig föredragas och finner godt icke allenast tillåta bildandet af ifrågavarande klubb, utan äfven gilla och till efterrättelse fastställa ofvanintagna stadgar. Det alle, som vederbör, till underdånig efterrättelse länder.

I Hans Kejserliga Majästets Höga Namn,
Dess Senat för Finland.

Herrklubb på Kämp

Efter mötet hvidtog en animerad supé hvarunder den angenämaste stämning var rådande. Samkvämet varade till arla morgonstund hvarunder det ena talet aflöste det andra.

– Mötesreferat, 1899

Vid Fotografiamatörklubbens första ordinarie möte, den 16 mars 1889, höll Daniel Nyblin ett uppskattat föredrag om fotografins utveckling. Femtio år hade förflutit sedan Daguerres och Niepces uppfinning, dagerrotypin, presenterades inför akademierna för vetenskap och konst i Paris. Detta skedde den 19 augusti 1839, fotografins officiella födelsedag, då uppfinningen överlämnades till allmänt bruk.

På 1850-talet framträdde porträttfotograferna, som själva preparerade sina våtplåtar, men först tjugo år senare, när kännedomen om Maddox uppfinning av den femtiofalt ljuskänsligare torrplåten nått vårt land, började amatörer syssla med fotografering. På 1880-talet blev negativmaterialet allt ljuskänsligare och kamerorna allt lätthanterligare. Och år 1888 föddes knäpparna. Kodak lancerade sin första lådkamera under den kända sloganen: "Tryck på knappen - vi gör resten!"

Denna utveckling sågs inte med blida ögon av de konstnärligt inriktade amatörfotograferna: "Har denna trollformel bidragit till fotografins förbättrande, till dess höjande som vetenskap och konsthantverk, eller till dess popularisering som uppfostringsmedel för iaktagelseförmågans skärpande och konstsinnets höjande? Nej, säkerligen icke! Den har icke uppammat fotografiamatörer, men den har skapat "knäppare" i legio, ty de är många. Knäppare som tryckt på knappen och knipsat i tid och otid utan urskiljning, knappast med en fråga, varför. Värre än söndagsjägaren, som dundrar lös på allt som rör sig, har dessa knäppare gått lös på både lös och fast, och med förvåning och oblandad stolthet sett att de verkligen fått bilder, oftast dåliga, men i knäpparens ögon alltid utmärkta, ty han har ju själv tagit dem." (Daniel Nyblin)

Det fanns alltså all anledning för de ambitiösa amatörfotograferna att bilda en förening till såväl nytta som nöje. Möten hölls på Kämp, i restaurang Catani, på Operakaféet eller Brandkårshuset. Programmet bestod då som nu av föredrag, bildvisningar, tävlingar och tekniska demonstrationer. Redan vid det första mötet utställdes inte mindre än 300 amatörfotografier och vid årsmötet den 30 oktober1889 demonstrerades en Laterna Magica och en fotografisk förstoringsmetod med magnesiumljus.

Den Laterna Magica - en projektor för 9x9 cm diapositiv - som Daniel Nyblin beställde till klubben från Amerika, fungerade med elljus. Den förenklade bildvisningarna och tävlingskritiken. Diapositiven, som kvarblev i klubbens ägo, utgör stomme till dess unika bildarkiv.

Den outtröttlige Daniel Nyblin ledde undervisningsverksamheten både för skolelever och avancerade amatörer, han "slog upp dörrarna till sitt laboratorium, demonstrerade ädelförfaranden och bringade emellanåt sitt vetgiriga auditorium ur fattningen, då han bad det avsmaka måttglas, vilkas innehåll snabbt analyserades som genuin madeira". (1902)

Mötena avslutades ofta med en gemensam sexa. Då Kämp stängde, flyttade man till Handelsgillet, där man mot extra betalning per timme kunde fortsätta samvaron till långt in på småtimmarna.

Med släde och ångbåt

Efter det alla samlats och man intagit kaffe och ett parti morgonbiljard i Arkadien anträddes färden. Vädret var det härligaste, temperaturen väl låg, men motverkades all stelnad genom att deltagarna nu och då togo sig en galoppad efter åkdonen. För öfrigt hade Spårvägsbolaget eftertänksamt nog försett slädarna med fällar och filtar i parti.

– 24 november, 1904

I Fotografiamatörklubbens första årsberättelse konstaterar sekreteraren, att "enligt bestyrelsens tanke bör på programmet för nästa år ställas gemensamma utfärder både till land och sjöss, hvilka på samma gång de utgöra en rekreation äro synnerligen egnade att mellan klubbens medlemmar knyta en närmare bekantskap".

Fotoutfärderna blev, och är fortfarande, en av föreningens mest uppskattade verksamhetsformer, vilket en livfull bildskörd och vältaliga protokollsanteckningar ger belägg för. Utfärder företogs höst, vinter och vår, men det var framförallt Kristihimmelsfärdstorsdagen som i decennier blev klubbens traditionella utfärdsdag. Så länge denna helgdag tilläts infalla på en torsdag.

Men låt oss återgå till den tiden, då herr Jäderholm ställde en ångbåt till klubbens förfogande, och herr Lindenvall förärade till utfärden ett fat gott gammalt öl. Sekreteraren K.A. Aschan berättar om en utfärd den 25 maj 1902:

"Den 25 maj ingick solig och klar, sålunda ingifvande förhoppning om ett lifligt deltagande. Denna förhoppning slog ej heller fel, ty kl. 9 på söndag morgon, då affärden skulle ske, hade deltagare till en af ett par tiotal samlats nere vid ångbåten Uranus´ afgångsplats i Södra hamnen. Efter en kortare rådplägning beslöts att kursen skulle ställas österut till den natursköna Sibbo viken. --- Med god fart ångade vi genom Hästnäs sund och trakten söder om Willinge. Hunna något bortom sistnämnda holme hade den geschäftige "Lasse" Wiik låtit duka upp en splendid frukost i salongen, hvarvid både "helan" och "halfvan" togos med smak; sjön suger, heter det, och den känslan hade vi litet hvar, hvarföre vi äfven gjorde all heder åt anrättningarna. Just som man var i full fart med att låta maten tysta munnen, inträffade ett litet intermezzo. Uranus fick nämligen bottenkänning, hvilken dock, tackvare kaptenens försiktighet att gå med sakta fart, aflöpte utan några menliga följder, hvarför färden kunde fortsättas utan vidare äfventyr.

Här vilja vi anteckna ett af herr Otto Johansson väckta förslag af innehåll, att mellan deltagarene i utfärden skulle anställas en täflan, i hvilken en hvar finge deltaga med tre under utfärden tagna bilder, hvilka skulle inlämnas på höstmötet i september. Förslaget, som vann de närvarandes lifliga bifall, blef enhälligt antaget, hvarpå till prisdomare utsågos herrar O. Johansson, A. Rosenbröjer och A. Aschan. --- Under ifrigt fotograferande närmade vi oss slutmålet för färden, och omkring ½ 1 eft. m. angjordes Kallbäcks brygga vid mynningen af Sibbo å. Ankomsten skulle naturligtvis fotograferas, och utfördes detta efter alla konstens regler af Herr Schohin.

Utrustade till händer och tänder med allt hvad till fotografering hörer, anträdde man nu i spridda grupper en fotvandring till Söderkulla lantbruksinstitut, beläget några kilometer längre upp vid ån. Inom parentes sagdt var man väl utrustad i kameraväg - många voro försedda med såväl stativ- som handkamera, och på plåtar fanns det öfverflöd (enligt en approximativ beräkning 5 à 600). Det fotografiska utbytet torde sålunda i kvantitatift afseende varit betydligt - om det kvalitativa hafva vi ej varit i tillfälle att erfara något, men uttala den förhoppningen att det måtte blifva godt.

Efter c. 2 timmars vandring i skog och mark, hvarunder både vackra och fula saker fästades på den fotografiska plåten, återvände sällskapet till Kallbäck, där den ljufliga anblicken af ett i det gröna uppdukadt middagsbord fröjdade våra hungriga magar, och lofvade riklig ersättning för de utståndna strapatserna. En tjenstvillig Sibbogubbe, som redan tidigare lemnat oss diverse handräckningar, tjenstgjorde under middagen som afknäppare hvid fotografering af bordsgrupper. --- Om återfärden är ej mycket att säga. --- Kl. ½ 9 på aftonen satte vi åter välbehållna foten i land, nöjda med vår dag."

– Ljusets konst, 1902

"Årets konstsäsong öppnades i dag på ett lika intressant som lofvärt vis af Fotografiamatörklubben i Helsingfors med den utställning, som klubben anordnat uppe i expositionssalen å Ateneum. Den vederbörliga vernissagen eller "fixagen", som denna högtidliga ceremoni på fotografspråket bör benämnas - gick i går middagstiden af stapeln, celebrerad af ett antal inbjudna: fotografer och amatörer af olika slag och båda könen. Solen, som vid våra vernissager annars plägar lysa med sin frånvaro, var i går för unders skull med och gaf det hela den önskliga tonen och "fixagen" - som det f.ö. rätteligen tillkommer denna ljusets konst framom alla andra."

– Hufvudstadsbladet, 1.9.1907

Citatet ovan beskriver stämningen vid öppnandet av den andra allmänna fotografiska utställningen i Ateneum 1907, men Finlands första fotografiska utställning arrangerade Fotografiamatörklubben redan den 3 december 1892 i en butikslokal i den nybyggda Wredeska passagen. Efter att 200 fotografier refuserats på grund av brist på utrymme, utställdes inte mindre än 375 bilder av 24 klubbmedlemmar. I sitt öppningstal påpekade ordföranden, ingenjör C.E. Holmberg, att utställningen "icke blott afsåg att sporra medlemmarna, utan att äfven bibringa allmänheten kunskaper om hvad som verkligen erkändes som goda fotografier". Under tre dagar besöktes utställningen av 700 helsingforsare.

Den första allmänna fotografiska utställningen, som var öppen för både klubbmedlemmar och andra fotografer, arrangerades i Ateneum år 1903. Utställningskommittén bestod av Daniel Nyblin, Otto Johansson och Wladimir Schohin. Bland deltagarna utdelades första pris till Thorvald Nyblin, Alfred Nybom, Wladimir Schohin, Axel Tammelander och Carl Jahn, och andra pris till bl.a. Walter Jakobsson, Lars Wiik och Ivan Timiriasew. Utställningen blev en publikframgång, den besöktes av 3000 personer, men den väckte också missnöje, främst bland yrkesfotograferna, som inte gillade att så många av de prisbelönta var amatörfotografer. Ovettet riktade sig främst mot Daniel Nyblin, trots att han inte ens var medlem av prisjuryn.

Inte desto mindre var man tre år senare redo att sätta igång på nytt. Det visade sig, att de flesta yrkesfotografer ändå inte ansåg det värt att delta. "Inte lönar det sig för en fattig fan", svarade en. Daniel Nyblin skyller det magra deltagandet på "mullvadsarbetet och det energiska motarbetandet från deras sida, som skrivit fotografins bakåtskridande på sin fana". "Men", säger han, "utställningen är där, och den är bra!"

I Hufvudstadsbladet beskriver signatur "Amatör" utställningen så här: "En blick rundt om i salen öfver de utställda arbetena är tillfyllest för att fastslå, att fotograferingskonsten är stadd i snabb utveckling. Det dilettantiskt anspråkslösa "bildtagandet" är ett längesedan öfvervunnet stadium för de utställande. Det konstnärliga sträfvandet har alltmer trädt i förgrunden med nya medel, vägar och synpunkter. Fotografikonsten vill bli konst till karaktär och värdighet och nöjer sig icke mera med den rang, som varit tillmätt åt det gamla "konterfejandet". Där finnes också på utställningen en hel del "fotografier", hvilka stå förbluffande nära den gräns, som dragits, drages och sannolikt alltid kommer att dragas mellan fotografering och konst, mellan den fotografiska plåtens och den mänskliga hjärnans intryck, de där äga all tänkbar skärpa i naturåtergifvandet förenad med en frapperande känslighet i greppet om stämningen och det lifgivande konstnärliga intrycket. Där finns fotografiska naturstudier och porträtt, hvilka man nästan kunde taga för handmålade akvareller, pasteller eller svartkritteckningar af någon utmärkt impressionistisk konstnär - och detta borde ju alltid vara ett kriterium för deras konstnärlighet såväl i allmän som i tillämpad bemärkelse."

Signaturen "Amatör" syftar på fotografier av bl.a. Wladimir Schohin, Walter Jakobsson och Fritz Englund, utförda i s.k. ädelförfarande - bromolje-, kol- och gummitryck. Men utställningen presenterade också en fototeknisk sensation, de första färgdiapositiven, fotograferade av Walter Jakobsson, Nicolai Leibowitsch och Harald Rosenberg på Lumières Autochrome plåtar, som samma år kom ut på marknaden. "Det nyaste af allt det vackra, som utställningen har att bjuda på."

Bromolja och färg

I sina strävanden efter natur och stämning, efter sanning och karaktär, går många av den moderna riktningens apostlar för långt. Strävandet efter mjukhet i linjerna och helhet i valörerna har fört till en oskärpa som endast kan betecknas som sudd. Men i övergångsperioder går man alltid först för långt för att sedan återvända och finna den rätta medelvägen.

– Daniel Nyblin, 1903

Under 1800-talet var det fotografins tekniska utveckling som främst sysselsatte fotograferna. De fascinerades av det "typiskt fotografiska" - den oerhörda skärpan och detaljåtergivningen, fotografins absolut korrekta och minutiösa återgivande av verkligheten. Då också den tidens målarkonst hyllade största möjliga noggrannhet i utförandet, var det många konstnärer, från porträttmålare till silhuettklippare, som gav slaget förlorat och övergick till att förtjäna sitt levebröd som fotografer.

I vilken mån impressionismen var en reaktion mot den fotografiska skärpan är svårt att säga, men säkert är, att den påverkade de konstnärligt inriktade fotograferna. De tyckte att kameran som sådan bäst lämpade sig för tekniskt och vetenskaplig avbildning, men knappast som konstnärligt uttrycksmedel. Hur skulle de kunna frigöra sig från den schablonmässiga hantverksfotografin och avbilda motiven med konstnärlig känsla och stämning?

Medlet var de s.k. ädelförfarandena - bromolje-, kol- och gummitryck. Det var tålamodsprövande och tidsödande procedurer, men de gav fotograferna konstnärlig frihet. Den enklaste och populäraste metoden var bromoljetrycket. Exponeringen kunde ske helt normalt genom förstoring på känslig bromsilverpapper, som sedan blektes och med kemikaliska medel gjordes mottaglig för färg. Färgen penslades eller valsades på det ljuskänsliga skiktet efter exponeringen. Ofta flyttades pigmentbilden från ursprungspappret till ett akvarell- eller stentryckspapper. Eftersom bilden framställdes av hållbara färgämnen i stället för av silver, är hållbarheten utomordentlig. Med pensel och färg kunde fotograferna på detta sätt manipulera bilden efter behag, undertrycka onödig skärpa och överflödiga detaljer och åstadkomma måleriska verk med den accepterade fotokonstens alla kännetecken.

På de fotokurser som Fotografiamatörklubben anordnade kring sekelskiftet under Daniel Nyblins ledning, fanns konstnärligt begåvade skolungdomar, som kom att sätta sin prägel på den finländska fotokonsten. En sådan var Alfred Nybom som också blev känd affärsman i fotobranschen. Alfred Nybom fortsatte sina fotografiska studier i Tyskland, där han utvecklades till en mästerlig porträttfotograf av högsta internationella nivå. Han arbetade för Kunst Atelier Wertheim i Berlin och för Photographische Kunstanstalt Lövyn i Wien, tills han år 1908 återvände till Finland och övertog den danskfödde P.J. Bögelunds fotografiska magasin vid Esplanaden i Helsingfors. Affären övertogs senare av hans son Harald Nybom. Alfred Nybom var tidvid VD för den kända porträttstudion Atelier Apollo i Helsingfors. Han grundade också Finska Biograf Ab och den framgångsrika firman Polyfoto Ab, vilken han ännu som 70-åring ledde som dess verkställande direktör.

Gunnar Lönnqvist anställdes vid Ab Finska fotografiska magasinet f.d. Daniel Nyblin, där han arbetade i 32 år och avancerade till verkställande direktör. År 1933 startade han Kodakagenturen Oy Valovarjo Ab, som han ledde till 75 års ålder.

Det är ur fotokonstens synpunkt beklagligt att varken Alfred Nyboms eller Gunnar Lönnqvists engagemang i affärslivet under senare år gav tid över för eget konstnärligt fotograferande. Men deras ungdomsverk ger dem en obestridlig plats i den finländska fotografins historia.

"Dessutom har han fotografering som hobby och är sedan många år ordförande i Amatörfotografklubben." Med dessa ord avslutar Hufvudstadsbladet sin presentation av ingeniör Walter Jakobsson, som år 1942 fyller 60 år. Då har han bakom sig en lång bana som konstnärligt framstående amatörfotograf, men det är förklarligt att dessa förtjänster överskuggas av hans övriga meriter: trefaldig världsmästare och olympisk guld- och silvermedaljör i konståkning! På många av klubbens utfärdsbilder från början av seklet ses en glad yngling med studentmössan på huvudet och plåtkamera i handen. Den unga studeranden vid Polytekniska Institutet behärskade fototekniken till fulländning, och det var med ädelförfarandet som han uppnådde sina konstnärligt värdefullaste resultat.

Walter Jakobssons bilder är utförda i övervägande mörka valörer, fotograferade i sparsamt ljus och dramatisk belysning. Sina stadsbilder fotograferade han i regn och rusk, med asfalten blänkande av väta och konturerna uppmjuknade av dis och dimma. Med ädelförfaranden förstärkte han motivets karaktär och stämningsvärden enligt sin egen konstnärliga bildsyn.

En annan av klubbens obestridliga mästare var Wladimir Schohin, till yrket handelsman. Han ägde en rysk lanthandel i hörnet av Unionsgatan och Norra Magasinsgatan i Helsingfors. Efter torghandelns slut parkerade bönderna sina hästar på gården och inköpte allt från filtstövlar till vodka och rysk tobak. År 1900 återfinns han för första gången på segerplats i Fotografiamatörklubbens årstävling, och tre år senare tilldelas han första pris vid den allmänna fotoutställningen i Ateneum med fotografier som är "i alla avseenden förstklassiga". På utställningen 1907 har Daniel Nyblin svårt att finna nog med superlativer: "Han har en kollektion bestående av de läckraste småtavlor man kan tänka sig, en del i gummitryck, andra i koltryck. Dessa linjer, dessa toner! Allt är fullkomligt, harmoniskt, helt. Herr Schohins första pris är egentligen för lågt, det borde läggas ett plus därtill!"

Det var på denna utställning som klubben förevisade de första färgdiapositiven, fotograferade på de nya Lumière-plåtarna. Trots sina livfulla situationsbilder, känsliga porträtt och stämningsfulla landskap är det som färgfotograf Wladimir Schohin väckt internationell uppmärksamhet. Med de tekniskt primitiva plåtarna skapade han utsökta stillebenkompositioner med fenomenalt skicklig ljusbehandling och säker känsla för form och material.

Efter Schohins död 1934 inlöste Amatörfotografklubben ett hundratal av hans färgdiapositiv, som sedan bl.a. har utställts vid den stora utställningen av nordisk fotografi "The Frozen Image" i USA.

Reportage med stativ

"En gång skall man kanske upptäcka, att han, främlingen, lyckats i bild bevara mycket av det Helsingfors som annars blivit glömt och förstört, att hans kamera lämnat värdefulla bidrag till belysande av hufvudstadens rapida utveckling."

Medan övriga medlemmarna sysslade med konstnärliga ädelförfaranden, fanns det inom Fotografiamatörklubben ett antal medlemmar som insåg den oförfalskade dokumentärbildens värde. Den kändaste är otvivelaktigt Ivan Timiriasew, generalguvernörens adjutant, som vid sin död hyllas med ovanstående minnesord i Hufvudstadsbladet 1927.

Ivan Timiriasews favoritmotiv var Helsingfors - dess gator, parker och hamnar - med flanörer, lekande barn, arbetare, marknadsvimmel och dekorativa segelskutor. Hans intresse var framför allt mänskan, som han skildrade med den engagerade reportagebildens alla kännetecken: äkthet, liv och känsla. Som trettioårig kavalleriofficer kom han år 1890 till Helsingfors som adjutant hos generalguvernören, greve Heyden. Generalguvernörerna växlade, men Timiriasew blev kvar. Han blev med tiden en välkänd figur i huvudstaden, i synnerhet som han inte var någon sällsynt företeelse i utelivet, en trogen dyrkare av varietén på Brunn och med stambord på Catani.

Men fotografering var hans stora passion, en hobby som han utvecklade till mästerskap. Han deltog flitigt i klubbens möten, som ibland under de oroliga tiderna kunde urarta till häftiga dispyter. Men "Timiren" höll sig orubbligt neutral och dryftade endast fototekniska spörsmål. Han sålde ibland reportagebilder till tidskriften Veckans Krönika, mest för att få se sina bilder och sitt namn i tryck. Men då han efter år 1917 valde Finland till sitt nya fosterland, kunde han dryga ut statspensionen med pressfotografering på heltid.

Tidskriften Veckans Krönikas första fotograf, Harald Rosenberg, hade nämligen tagit tjänst som kriminalfotograf. Också Harald Rosenberg fick sin fotografiska skolning på Fotografiamatörklubbens kurser. Hans fotointresse vaknade redan i de tidiga tonåren. Då han år 1900 som 17-årig företog en cykelfärd genom Finlands "midja" - från Uleåborg till Suomussalmi - var han redan en skicklig amatörfotograf, som trots primitiv fotoutrutsning åstadkom utmärkta reportagebilder. Eftersom han efter avslutad skolgång huvudsakligen försörjde sig som tidskriftsfotograf, är det motiverat att ge honom en plats i den finländska fotohistorien som landets första pressfotograf. "Speciell fotograf för Weckans Krönika och Helsingin Kaiku" kallades han på sitt visitkort.

År 1909 anställdes han som Finlands första kriminalfotograf vid Kriminalpolisen i Helsingfors, en syssla som inte hindrade honom från att förse tidningspressen med nyhetsbilder. Tvärtom. En idealisk situation för en nyhetsfotograf: alltid först på plats när någonting händer!

Det var dramatiska tider - tsarväldets sista decennium med strejker, demonstrationer och attentat. Det blev självständighet och inbördeskrig. Och så kom det glada tjugotalet med förbudslag och spritsmuggling. Allt dokumenterades med Harald Rosenbergs kamera.

Under 1910-talets senare hälft framträder ytterligare en af Fotografiamatörklubbens medlemmar som skicklig dokumentär- och pressfotograf. Det är Nicolai Leibowitsch, "en man med kraftiga tummar och konstnärlig blick, humor och kulinarisk smak", som han karakteriseras i Veckans Krönika, då han 1919 fyller 50 år. Till yrket var han massör innan han övergick till pressfotografering. Därav de kraftiga tummarna. För övrigt var han enligt tidskriften försedd med en aldrig klickande kamera och utvecklade en rent förbluffande energi. Han var "allestädes närvarande, vuxen alla de kinkiga situationer en kamerans man kan råka in i, färdig att när som helst störta ut ur hemmets lugna vrå, kort sagt, en förträfflig medarbetare".

År 1921 antog klubben sitt nuvarande namn Amatörfotografklubben i Helsingfors, kort AFK.

Romantik och Rosenlund

"De gamla bildsköna motiven är förkastade - en ny skönhet har trätt i stället. Kamerans öga riktas mot vardagliga ting ur en ny synvinkel - och de vardagliga tingen blir plötsligt expressiva, poetiska, rent av mystiska."

Bauhausskolans nysakliga bildsyn, som Raoul af Hällström syftar på i citatet ovan, fick inte fotfäste inom Amatörfotografklubben. Den företräddes i Finland på 30-talet främst av Abiss-gruppen, vars medlemmar Heinrich Iffland och Björn Soldan var aktiva inom AFK, men utan att i högre grad påverka de övriga medlemmarnas bildsyn. Piktorialismen hade starka rötter, dels på grund av de fortfarande aktiva gamla mästarna, såsom Wladimir Schohin, Walter Jakobsson och Fritz Englund, dels på grund av nya medlemmar, som också de anammade den romantiska bildsynen.

Även om en skribent i tidskriften Valokuvaus 1927 prisar ädelförfarandena med orden "alltid vinner de över bromsilverförstoringarna, oberoende av vilka mjukteckningsmetoder de sistnämnda än må utnyttja", fick de måleriska bromoljetrycken ge plats för enklare förstoringar. Men bildsynen var den samma: estetik och romantik, mjuka linjer och vackra valörer.

En av de främsta nya romantikerna var Georg Tschernochvostoff. Hans fotointresse kände inga språkgränser, han verkade aktivt inom såväl AFK som den finskspråkiga Kameraseura. På 40-talet var han rent av samtidigt vice ordförande i vardera klubbarna. Han var också en av de första finländarna som kallades till medlem i Royal Photographic Society i London. Tscherno var en sällsynt mångsidig konstnärlig begåvning. Från måleri övergick han till fotografering, där hans tekniska och konstnärliga talanger förenades. Han var dessutom något av ett språkgeni.

I sitt mörkrum i en alkov vid Mechelinsgatan i Helsingfors studerade och experimenterade Tscherno fototeknik tillsammans med AFK-medlemmarna Heinrich Iffland, Ilmari Wasenius och Fred Runeberg. Sina erfarenheter delgav han sedan de övriga klubbmedlemmarna. Han har bl.a. invigt den kända fotografen Constantin Grünberg i fotografins mysterier. Som huvudkamera använde perfektionisten Tscherno en Rolleicord, som uppfyllde hans krav på optisk kvalitet och stort negativformat. Sin kinofilmskamera använde han främst för färgfotografering, då Kodaks och Agfas diapositivfilm i kinofilmsformat kommit i handlen 1938. Samma höst arrangerade AFK sin första färgbildstävling, där Tscherno i konkurrens med 138 inlämnade diapositiv vann första pris med såväl rasterplåtar som flerskiktsfilm.

Det krävdes en ny generation av respektlös 50-talsungdom för att tränga undan "rosenlundarnas" - som glåpordet ljöd med syftning på ett känt ålderdomshem i Stockholm - och deras "ålderstigna, förljugna, överromantiska bildstil". Men idag har pendeln svängt tillbaka. På 80-talet respekteras åter klassiska estetiska värden, känslig motivåtergivning och fulländad valörskala. De gamla rosenlundarna är åter i ropet.

Fotografik och fotogram

"Den subjektiva fotografin är experimentell, den strävar till att vidga fotografins gränser, till att finna nya fotografiska uttrycksmedel. Sådana är t.ex. fotogrammen, ofta abstrakta bilder som åstadkoms genom att projicera föremål direkt på fotopappret utan hjälp av kamera, samt fotomontage, där olika lösklippta bildelement hopfogas till en ny helhet."

– Jaakko Ylinen, Teekkari, 1956

Ingenting är nytt under den fotografiska solen. Den efterkrigsgeneration som på 50-talet revolterade mot den romantiska bildstilen har sina rötter i 20-talet Bauhaus skolan, där ungraren László Moholy-Nagy verkade under åren 1923-28. Där vidareutvecklade man de i England respektive Frankrike verksamma amerikanarna Coburns och Man Rays experiment med fotografier utan kamera, fotogram, solarisation och andra grafiska fototekniker.

Men det var AFK:s unga radikaler rätt omedvetna om. Deras bibel var Otto Steinerts Subjektive Fotografie samt tidskrifterna Foto och Nordisk Tidskrift för fotografi, som återspeglade De ungas reaktion i Sverige mot rosenlundarna. Motiven söktes gärna bland det fula och frånstötande: bakgårdar, söndriga fönster, flagande murytor. Men det var inte motivet som skapade bilden, utan utförandet, som byggde på en idé. Motivet degraderades till medel för skapande verksamhet, bilden blev ett självändamål.

Diskussionens vågor gick givetvis höga. Ju hårdare och mer oförstående kritik, desto nöjdare var fotograferna, som inspirerades till alltmer chockerande bilder. Själsfränder fann de i Åbo Fotoklubb och en del finskspråkiga fotoklubbar, där den s.k. fotografiken överlevde betydligt längre än i AFK. På Finlands fotoklubbars förbunds årsutställning deltog man t.o.m. med tredimensionella fotokonstruktioner av trä.

Det var de grafiskt hårda svartvita bilderna utan gråskala som blev den subjektiva fotografins särprägel, bilder som "lika väl kunde utföras med tusch och pensel". Många betvivlade att Viking Nyström och Lars von Haartman överhuvudtaget ägde en kamera, när de tävlade med sina fotogram utförda med förstoringsapparat.

Ett gränsfall var Per Olov Jansson, som kombinerade sin i grunden romantiska bildsyn med reklamfotografens teknik och experimentlusta. Han njöt av det traditionella landskapet, återgett med full gråskala och pietetsfull teknik, men också av att skapa en abstraktion eller stämning genom att manipulera med perspektiv, tonskala och beskärning.

Fredrik Hackman byggde upp fantasifulla stilleben och tabletop-arrangemang i sitt vardagsrum, medan Robin Hackman laborerade hänsynslöst med dubbelkopieringar i familjens badrum. Ingenting var förbjudet, allt skulle prövas. Bilderna har kanske inte alltid tålt tidens tand, men de hade ett gemensamt drag, som var friskt uppiggande: en medvetet naiv idioti - humor och ironi. Sådant förekom inte inom de andra fotoklubbarna, där man tog sig själv och sin fotokonst mera på allvar. Men inom AFK fanns det samtidigt en grupp fotografer, bl.a. Caj Bremer, K.G. Roos och Kristian Runeberg, som kämpade för den ärliga reportagebilden. Deras tid kom på 60-talet, i dagspress och tidskrifter.

Guld och ära

Fotodomare Kalevi Pekkonen:
- Det skulle vara roligt att veta vad fotografen egentligen har avsett med denna bild.

Röst ur publiken:
- Antagligen har han avsett att vinna tävlingen!

Så länge det funnits fotoklubbar har det funnits fototävlingar. Klubbmedlemmarna kan i stort sett uppdelas i tre grupper: Auktoriteterna - de som anses kapabla att bedöma andras bilder, tävlingshajarna - de som vågar utsätta sina bilder för kritik, och åskådarna, vilkas uppgift är att applådera vinnarna.

Så länge det funnits fototävlingar har man diskuterat tävlingsregler. För att ge alla en chans att vinna har man delat upp deltagarna i olika klasser. För att öka intresset har man anordnat tävlingar av olika slag och för olika medlemskategorier: Motivtävlingar, utmanartävlingar, utfärdstävlingar, månadstävlingar, tävlingar mot andra fotoklubbar - tävlingar för nybörjare, för amatörer, för mästare, för kvinnor, för olika åldrar. Tävlingar i färg, i svartvitt...

Så länge det funnits fototävlingar har man diskuterat bedömningen. Man har tolkat reglerna, begrundat amatörskapets tillämpning, räknat poäng enligt matematiska formler Man har varierat juryns sammansättning, antalet domare, man har betvivlat deras kvalifikationer, formulerat bedömningskriterier...

Man har lyssnat till yrkesfotografer, konstnärer, konstkritiker, man har trott på publikomröstning... Allt detta med ett resultat: Ingen rättvisa! Varför då detta tävlingsraseri, vars like inte förekommer inom någon annan konstgren?

Därför att det är spännande att tävla, lärorikt att få konstruktiv kritik, inspirerande att visa sina bilder för andra. Tävlingarna ger fotohobbyn en extra krydda. Därför tävlade man på 1890-talet, därför tävlar man fortfarande, hundra år senare. Genom tävlingar har många berömda fotografier kommit till allmän kännedom och skördat guld och ära både nationellt och internationellt.

Klubbens första internationella framgång noterades redan år 1892, då man i Paris anordnade den första internationella fotografitävlingen, som samlade 150 amatörer från olika delar av världen. I den hårda konkurrensen vann Harry Hintze femte pris och bronsmedalj.

Sedan dess har klubbens medlemmar vunnit många framgångar, både vid internationella utställningar och framför allt vid Finlands fotoklubbars förbunds årstävlingar, där klubben sedan förbundets grundande haft en framträdande ställning. Speciellt 60-talet och större delen av 70-talet präglades av en utåtriktad verksamhet. 75-årsjubileet 1964 celebrerades med en fotohistorisk utställning på Galeri Hörhammer, kombinerad med förbundets årsutställning, där AFK var procentuellt bäst med 16 godkända bilder av 34 inlämnade. Samarbetet med den finskspråkiga fotoklubben Kameraseura i Helsingfors var gott, och resulterade vid 80-årsjubileet i någonting så unikt som ett svenskspråkigt specialnummer av fototidskriften Kameralehti.

Medlemmarna ordnade också egna fotografiska utställningar. Gemensamma fotoprojekt var "Amatörer ser på Stockis" och "Det nya Böle" som ingick i Helsingfors Sparbanks jubileumsutställning. AFK arrangerade ytterligare ett par fotohistoriska utställningar ur sitt bildarkiv: en presentation av Harald Rosenbergs fotografier och Tidsbilder, en serie sekelskiftsbilder, på Finlands fotografiska museum.

Trots kursverksamhet och ett nyinrättat fotolaboratorium för medlemmarna deklinerade den bildmässiga verksamheten på ett för fotokonsten beklagligt sätt. Mästarna från 60-talet tröttnade på att tävla mot varandra, och nya bilder såg man sällan. Inslaget av yrkesfotografer, som under de gångna årtiondena inneburit en så fruktbar växelverkan mellan professionella och amatörer, tunnades ut. Amatörfotografklubben var åter en renodlad sällskapsklubb, där medlemmarna efter att ha avnjutit en reseskildring i färg från något exotiskt turistmål samlades till en ölsits på stamkrogen. Färgtävlingarna var de enda som lockade en större mängd deltagare, och möjligen kan man skylla det bristande intresset för svartvit fotografering på färgfilmen. Det var så bekvämt att fotografera i färg. Det krävde inte mera hantverk än att montera diapositiv. Medlemmarna åhörde gärna lärorika föredrag och kamerademonstrationer, men föredrog att fotografera för eget behov, i färg. Utfärderna var väl besökta, några medlemmar sågs t.o.m. fotografera, färgdiapositiv givetvis. Men sammanhållningen och stämningen var god.

Den fina kopian

Användningen av labbet ökar. Den nya monteringsutrustningen finns på plats och för varje vecka ökar antalet AFKare som har gått igenom monteringskurserna och vill börja använda sina nya färdigheter i praktiken.

– AFK-cirkulär, 2/88

Amatörfotografklubben i Helsingfors r.f. går nu in i sitt andra sekel med förnyad kraft. Medlemsantalet är i stigande och aktiviteten är livlig. Klubben anordnar grundkurser, monteringskurser, prickningskurser och en omfattande avancerad kurs i svartvitt fotografiskt hantverk med Stig Gustafsson som kunnig ledare.

Och resultaten har inte låtit vänta på sig. Åter har den svartvita bilden kommit till heders, utförd enligt alla konstens regler, arkivfast på silverrikt fiberpapper, finkornig med perfekt skärpa och gradation. Presenterad i prydlig passepartout. På mötena uppträder kända fotografer såsom Ulla-Maija Parikka, Matti Saanio, Pentti Sammallahti, Kristoffer Albrecht, Kristian Runeberg, Vidar Lindqvist. Det räcker inte med månadsmöten. Under säsongen samlas dessutom varje månad en svartvit cirkel och en färgcirkel för att närmare begrunda sina speciella problem.

Framtiden förefaller ljus.

Bert Carpelan