Cirkuläret Mars 2009

From AFK Wiki
Revision as of 09:35, 21 April 2009 by WikiSysop (talk | contribs) (Stimulerande debatt)
Jump to: navigation, search

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Hoppsan, det var inte lätt!

När Panu Raninen från Epson var gäst och domare på februarimötet var det trångt vid bordet och extra stolar måste bäras in. Intresset för att göra bättre digitala printar verkar vara stort, både bland klubbens äldre och yngre medlemmar. Däremot hade tävlingstemat "hoppsan!" tydligen varit lite väl knepigt, på nätet för färgbilder hängde tio fotografier och de svartvita bilderna var sex.

Panu Raninen gjorde "profil" för det papper han använde, och demonstrerade resultatet, han lovade också ställa upp på någon bildcirkel för att mera handgripligt lära ut konsten att få färgerna att stämma med dem man har på skärmen, för det var inte helt lätt att hänga med i vad han gjorde alla gånger. Ett mycket gott råd till alla printeranvändare hade han: för att spara bläck skall man inte stänga av printern mellan användningarna, ifall det inte gäller för någon mycket lång tid. Varje gång man sätter på och stänger av printern putsar den sig, och mycket bläck går åt varje gång. Så den som undrat, likt undertecknad, vart allt bläck tar vägen när de printade bilderna varit få, fick nu ett svar.

Som domare var Panu mycket analytisk och rent av filosoferande, och varje bild granskades noggrant med en i grunden positiv blick.

Christine Saarukka

Årsfest med lagom pompa och ståt

Ett kvällsupplyst Helsingfors låg för våra fötter när vi satte oss till bords i restaurang Loiste på tionde våningen. Vårt långbord fyllde hela tre av restaurangens kabinett! Vi, trettiotvå festklädda AFK-are på bästa festhumör, hade samlats för att fira klubbens 120-årsdag, den 6 mars, i goda vänners lag, med god mat och goda drycker och med specialinbjuden festtalare.

Vad kan man mer begära? Jo, lite skumpa före maten och några välkomnande ord av ordförande Micke, som också hade sammanställt ett bildcollage av några av klubbens äldsta fotografier. Det snurrade i en TV-ruta under inledningsminglet, till allmän förtjusning. Erik Kruskopf tar för sig ur vårutfärdspokalen, som årets vinnare Christine fyllt med karameller.

Många medlemmar hade kört rätt långa vägar för att få uppleva den här kvällen. Vår specialgäst Erik Kruskopf, som kommit åkande från sitt hem i Sjundeå, påminde oss om vad vi egentligen är för några: älskare. Vi är sådana som älskar att fotografera! Det vill säga fotografiamatörer, amatörfotografer. Några dilettanter är vi däremot inte!

En falsk eller äkta Picasso?

Temat för Kruskopfs föredrag var: "När en bild blir konst". Konst är ett konstigt ord, sade han och citerade Tove Jansson som i sin tur citerat sin far, "Faffan" Jansson:
Det som man inte kan, det är konst. När man kan det så är det ingen konst."

Viktor Jansson

Alla bilder är inte konst. Men vilken bild som helst kan vara konst så länge den skapar en relation mellan betraktaren och bilden, så att betraktaren får uppleva, känna, lära sig någonting nytt, och av konstnären på rätt sätt har letts in i vad som är det viktiga i bilden.

Sådant som visas i ett konstmuseum är per definition konst. Sedan kan man vara av olika åsikt om hur bra eller dålig den är. Serieteckningar har funnits mycket länge, men först nu har de funnit vägen in i konstmuseerna. Likaså har graffiti blivit föremål för diskussionen i vilken mån den skall accepteras som konst.

Att konstverket är ett original, ett unikum, är för många en viktig definition på konst, men Erik Kruskopf tycker det är helt oväsentligt, det är bara en följd av att konsten också är handelsvara. En massa av de konstintryck man får, får man ju från reproduktioner. Det väsentliga av bilden finns där. Originalet kan kanske ge en liten strimma till, men man kan till och med bli besviken av att se originalet. En kopia, till och med en förfalskning kan göra ett lika starkt konstintryck som ett original.

Föredraget avslutades med en liten anekdot: Picassos konsthandlare sålde en målning av Picasso. Följande dag kom kunden tillbaka och sa att experter påstått att det var en förfalskning - den är ju inte ens signerad! Konsthandlaren lugnade honom och lovade skaffa fram en signering av Picasso. Picasso tittade på målningen och sa: Men det är ju en förfalskning. Konsthandlaren protesterade: Men jag såg ju själv när du målade den! Vartill Picasso: tror du inte att jag kan måla en falsk Picasso?

Christine Saarukka

Oavgjord match

Vi finländare är inget vidare på att pruta. Dessutom tycks vårt avlånga land vara i minsta laget för effektiv marknadsekonomi. Och om man därtill räknar in relativt höga kostnader för moms, arbetskraft osv., så är det inget under att kameror kostar mer hos oss än annanstans. Men hur mycket mer? Lönar det sig att köpa utomlands? Något absolut svar kan man givetvis inte ge på den frågan, för det är ett rörligt mål. Situationen ändras hela tiden och prylar är prissatta på olika sätt. Men jag ska ändå filosofera lite över att köpa fotogrejer utomlands. I min egen väska är ju trots allt de flesta värdefulla grejerna importerade.

Priset är kanske det viktigaste argumentet för att handla utomlands. Om man beställer grejor inom EU så betalar man bara frakt och försäkring. Momsen betalas i säljarens land enligt lokal procentsats. Tull uppbärs inte inom EU. Utanför EU kan däremot staten klämma åt en ordentligt. Det kommer räkning på både moms och tull, som dessutom räknas på totala priset inklusive frakt. För ett par år sedan hade t.ex. Tyskland klart lägre priser än de finländska återförsäljarna, men en momshöjning åt upp största delen av den skillnaden. Och dessutom har våra kameraförsäljare upptäckt att vi är med i EU, och åtminstone delvis justerat sina priser. I USA, å andra sidan, ser effektiv konkurrens till att priserna hålls låga. Men tullen gör allt den kan för att strypa den importen. Så ska man göra riktiga kap måste man nog köpa över disk i USA och glömma att deklarera sina varor på hemvägen.

Det billigaste priset hittar man nog ändå sällan i Finland, så efter första perioden blir det alltså 1-0 till utlandets fördel.

Utbudet är en annan faktor som man bör beakta. Vad ny utrustning beträffar så torde det inte vara någon större skillnad mellan Finland och andra länder. Finns det man ska ha inte på hyllan så går det att beställa. Men när man talar om begagnat så blir situationen en helt annan. Någon förklaring behövs knappast. Fler fotografer, fler grejer till salu. Alltså 2-0.

Internet är en punkt som det föregående stycket leder in oss på. Det överlägsna sättet att beställa internationellt är via Internet, med betalning per kreditkort eller PayPal. Begagnat hittar man på eBay. PayPal? eBay? Om de termerna inte låter bekanta så kan nog tröskeln för att handla på nätet vara ganska hög. Dessutom gäller det att kunna engelska och helst ha lite hum om vad som är säkert och var riskerna finns. Då tycker nog många att det är enklare att gå och fråga sin gamla bekant i kamerabutiken. Alltså 2-1, men nördarna underkänner ju givetvis det här målet.

Konsumentskyddet är också en viktig faktor. Det blir besvärligt, och kanske också dyrt, att returnera varor till andra länder. I Finland har en affär ett lagstadgat ansvar som oftast är mer omfattande än den garanti som ges. Utomlands är det besvärligare att reda upp problem, och svårare att veta vilka lagar som gäller. Men det vägs nog delvis upp av att servicementaliteten är på en oerhört mycket högre nivå i många andra länder. Jag har t.ex. fått perfekt betjäning per e-post från Tyskland i samband med en felaktig blixt. Och mycket surmulen och undanflyende ”betjäning” när jag hade ett garantifall i en stor välkänd finländsk fotoaffär. Så utgående från egna erfarenheter skulle det nog bli jämt här, men på pappret är man tryggare om man handlar i Finland så det blir ändå 2-2 efter den här perioden.

Etiken tas ibland fram som en faktor. Är det rätt att köpa utomlands när fotoaffärer tvingas stänga här hemma? OK, jag kan förstå det argumentet om man bor på en liten ort och är orolig för den enda fotoaffären. Eller om man t.ex. använder kemikalier och det bara finns några affärer kvar som har dem. Men i övrigt tycker jag nog att våra fotoaffärer får lov att konkurrera på lika villkor som alla andra. Och det finns flera exempel på att det är möjligt. Ett öppnare Europa och Verkkokauppa.com med sina egna importkanaler har redan justerat vår prisnivå närmare den europeiska. Man kan ju faktiskt vända på frågan. Är det etiskt att bidra till en hög prisnivå som alla fotografer lider av? Så den sista perioden blir mållös och det står 2-2 vid matchens slut.

En granskning av målkameran visar att utlandets första mål, dvs. priset, var lite tveksamt. Det kunde vända matchen till hemlandets favör. Men endel läsare underkänner å andra sidan hemlandets mål i Internet-perioden, och då blir resultatet ett helt annat. Så på frågan om det lönar sig att beställa utomlands måste man svara med ett bestämt: kanske.

Micke

Stimulerande debatt

I flere år har jag offrat en del av den dyrbara tid som mig återstår till att debattera i Kyrkpressen. Ämnet är den eviga konflikten mellan vetenskap och bibeltro. Ingen viker en tum, jag skriver därför inte mot någon, utan för de läsare som redan från förut tycker som jag, Många tycker att just debattsidan är det intressantaste i KP. Varför debatteras det så litet i vår krets?

Ett ämne kunde vara vårutfärden. För deltagarna är det säsongens höjdpunkt, och bildskörden håller hög klass. En fråga är varför styrelsen gick emot mötets önskan och tillät manipulation också i denna tävling? Dokumentärfotot, för alltid symboliserat av Cartier-Bressons ”det avgörande ögonblicket”, får nu fejkas genom montage i alla våra tävlingar! Har vi inte därmed förlorat något väldigt dyrbart? Micke skriver att Pandoras ask är öppnad, men det gäller ju endast generell, helt okontrollerad bildframställning. Fototävlingar har, liksom alla tävlingar, givna regler, och vi bestämmer själva reglerna. Jag tycker utfärdstävlingen ska ge prov på vår förmåga att dokumentera utfärden, inte förmågan att i efterhand vid datorn förändra motiven.

Bedömningen av utfärdstävlingen är ett snårigt ämne. Domaren kan se den som en reportagebetonad tävling, och blir helt förvirrad om han får veta att bilderna också kan vara manipulerad fotokonst. Med de nya reglerna i hand vet han inte om han bedömer fakta eller fiktion! Ett år utdömde domaren av princip alla bilder föreställande fotograferande Afk:are, ett annat år gick priset till just en sådan bild. En tredje domare har premierat bilder typiska för utfärdsorten, en fjärde sökte den bästa vårstämningen, ovetande om att fotograferna lidit av kyla och duggregn. Ska domaren ge katten i att det gäller Afk:s utfärd till en given plats en given tid, och bara välja den bästa bilden i allmänhet?

Antag att vi har 10 deltagare, det gör 30 färg- och 30 svartvita bilder, bland vilka en vinnare ska vaskas fram. På grund av alla de olika kriterier jag har räknat upp är det här för svårt. Låt oss i stället tävla med en bildserie i stället för enskilda bilder! Inte en bild bland 30 utan en serie bland 10! Som det är nu hängs bilderna dessutom så att somliga serier bildar en helhet, och man vet att de har samma fotograf, medan andra hängs splittrat. Det är fel! Serier ska hängas som en helhet och bedömas som en helhet! Jag har en gång tidigare nämnt Elina Brotherus förvåning över att vi tävlar med enskilda bilder. I gångna tider hade vi Mästartävlingen för fem bilders kollektioner, nu har vi höstutfärden med både serie och enskilda bilder. Höstutfärden har varit lättbedömd genom att utfärdsmålet varit starkt begränsat, vårutfärden är extremt svårbedömd, men blir lättare om vi bedömer bilderna som serier. Det understryker också en fotoutfärds naturligt dokumentära karaktär.

Våra regler för Månadens bild innehåller ett falskt resonemang: att alla tekniker ska vara tilllåtna i alla tävlingar för att alla ska kunna delta. Det kanske låter demokratiskt, men är i själva verket ytterst elitistiskt. Vill vi att alla ska kunna delta på samma villkor, vilket ju är grunden i all tävlingsverksamher, så måste vi utgå från den minsta gemensamma nämnaren, vilken är den obehandlade butikskopian! Det vill vi förstås inte heller, så hur ska vi ha det? Jag föreslår att manipulering ska vara förbjuden när tävlingsmotivet är reportagebetonat. Vid gatufotografering ska man inte få montera in en svart katt i solstrimman mellan husen!

Visst ska vi också ha tävlingar där bilderna måste vara manipulerade, men enligt tävlingsreglerna kan de inte vara en del av Månadens bild - programmet! I septembercirkuläret skrev jag om den kommande säsongens tävlingsmotiv, och varnade för problemet att domaren inte kan skilja på en helt omanipulerad och en skickligt manipulerad bild. Jag gav rådet att genom manipulationen tillföra bilden något absurt element, så att domaren åtminstone kan avgöra om bilden har rätt att delta i tävlingen. Både deltagare och framför allt domaren var konfunderade, och eftersom det här var något helt nytt borde det kraftigare ha framhållits i tävlingsprogrammet att det faktiskt måste vara manipulerade bilder. Och så behövs väl som allmän regel att endast egna bilder får användas. Från årtusendets första år minns jag från tyska fototidningar beklämmande landskap där fotografen utnyttjat arkivbilder till både molnhimmel, förgrund och en vackert vit, enslig bondgård eller ett ensamt träd i det fejkade landskapet. Det är inte alltid givet att man bör göra vad man kan göra!

Till sist en anekdot från Kyrkpressen: jag hade med fossila och genetiska bevis förklarat valens utveckling från landbaserad fyrfoting, och som ett kuriosum nämnde jag den val med en meter långa bakben som harpunerades år 1919. Min motpart i diskussionen, en fundamentalist från Vasa, gav tusan i fossilen och generna och deklarerade att han inte tror på någon val med långa bakben! Jag borde förstås ha skrivit en meter korta!

Prolle