Cirkuläret Januari 2010

Hela cirkuläret i PDF-format hittar du på AFKs webbsajt.

Att gå på djupet

Jag måste ha varit snäll för julgubben kom ihåg mig. Jag fick boken Vrak i Östersjön, eller egentligen den finska översättningen, Hylkysukeltajat Itämerellä. Den är skriven av svenskarna Björn Hagberg, Jonas Dahm och Carl Douglas. Boken är en översikt över det vrakbestånd som finns i Östersjön, och det går snabbt upp för läsaren vad som har inspirerat dem att skriva boken. Eller man borde kanske säga fotografera boken. De är nämligen både dykare och mycket skickliga undervattensfotografer.

Undervattensbilder blir lätt enformiga. Antingen är det biologens bilder av någon grådaskig och alldaglig växt, och den obildade har ingen aning om att det är en raritet. Vrakbilder å andra sidan visar ofta en ohygglig samling bråte huller om buller, och sällan någon överblick över vad det är frågan om. Och om det är frågan om bilder från Östersjön så kan det vara en grön massa med några få detaljer mitt i ärtsoppan.

Ja, liksom inom alla typer av foto finns det både mindre och mer begåvade utövare. De svenska vrakfotograferna hör definitivt till den senare gruppen. De har lyckats med konststycket att fånga vrakens kusliga stämning. Lite som att titta in i en grav där både skeppet och besättningen vilar. Skeppet i sig kan också vara som ett fotografi. Vardagens liv har avbrutits, tiden stannat och djupets kalla, syrefattiga vatten har konserverat det för eftervärlden.

Svenskarnas bilder blir inte mindre gripande tack vare historierna bakom många av vraken. Östersjön var ett slagfält i båda världskrigen, och största delen av vraken har sänkts under krigen. Tyvärr var de flesta försvarslösa civila fartyg som sänktes för att hindra fiendens transporter. Under första världskriget var det ännu kutym att signalera till fartyget, granska handlingarna och låta besättningen lämna skeppet innan det sköts i sank. Under andra världskriget hade attityderna hårdnat betydligt. Då väcktes ofta besättningen och passagerarna av en explosion mitt i natten och hade ett par minuter på sig att hoppa överbord i det iskalla vattnet. Ubåten med bara periskopet över vattnet upptäcktes sällan ens av de vakthavande förrän tragedin var ett faktum. Just dessa strider har inte bara satt sina spår i krigshistorien utan också format listan över världens mest fruktansvärda marina katastrofer.

Räknat i antal drunknade har många av de största olyckorna inträffat i Östersjön. Ett av vraken som beskrivs i boken är Wilhelm Gustloff som torpederades av en sovjetisk ubåt utanför polska kusten. Det innehar plats nummer ett med uppskattningsvis 9350 omkomna. Titanic med 1500 och Estonia med 852 kommer inte särskilt högt upp på listan. Bilderna i boken får plötsligt en helt annan innebörd när man känner till båtens historia. Hur en ångare byggd för ett tusental personer packas full med närmare 10,000 passagerare, däribland sårade som inte hade en chans att ta sig upp ur lastrummet när stunden var inne.

Bilderna får alltså en betydande draghjälp av de tragiska bakgrunderna. Men det ligger mycket mer bakom högklassiga undervattensbilder än så. Jonas Dahm berättar också hur arbetet med vrak går till. Goya ligger på ca 75 meters djup utanför polska kusten. Det krävs noggranna förberedelser för att fotografera ett sådant objekt. Först tittar han på gamla bilder från samma vrak för att planera vilka bilder han vill ta. Utrustningen måste vara i toppskick både för att trygga den egna säkerheten och för att undvika strul med kameran.

Själva dykningen till det djupet är ett uppdrag som kräver kunskap, noggrannhet och ordentlig planering. Vanlig luft funkar inte längre på sådana djup utan tankarna måste laddas med en gasblandning som är anpassad efter uppdraget. Nedstigningen är det lättaste och kan ske snabbt. Sen har fotografen ca 25 minuter på sig att ta de planerade bilderna och se till att assistenterna simmar till rätta platser med sina strålkastare. Och sen upp igen, vilket tar 90 minuter för att kvävet som ackumulerats i blodet ska hinna gå ut med andningsluften. Jonas avslutar beskrivningen med att konstatera att det var värt besväret om ens en bild lyckades. Summa summarum: Jag ser detta som ännu ett exempel på att utomordentliga bilder är en blandning av två saker; ett budskap som måste berättas och målmedvetet arbete för att göra det.

Micke

PS. Boken handlar inte bara om ond bråd död i ett kallt hav. Historien om hur svenskarna försökte jaga ryska ubåtar med hjälp av sälar är riktigt skojig.

Redaktörens rader

Sortera med fröjd

Mina en triljon gamla oupplimmade fotografier som jag trodde jag skulle börja åtgärda när jag blir pensionär har jag redan tagit itu med. Tro det eller inte. Den utlösande faktorn var min nya förtjusning: att göra fotoböcker. Som det ju är enklast att tillverka av nyare bilder, såna som alltså inte är 20 år gamla pappersbilder utan detta milleniums digitala filer. Jag ville bland annat göra en fotobok till min svenska väninna, som i ett decennium har besökt mig nästan årligen, mestadels har vi då åkt till min sommarstuga i Tenala, som också hon älskar. Fotografier från alla hennes besök tänkte jag fästa i denna bok, ett modernt album med bilder som inte senare skulle komma att ramla ut på grund av att limmet torkat.

Allt gick bra så länge jag höll mig i den digitala sfären, mellan 2004 och 2009. Men att hitta bilderna från åren 1999-2004, det var knepigare. Jag har försökt hålla kronologisk ordning på fotopåsarna från 1998 framåt, men ändå blir det rådd. Och fotopåsarna från 1998 bakåt... Ack.

Detta letande ledde till att jag faktiskt började sortera. Och det viktigaste av allt: jag hittade ett system, som jag tycker verkar vettigt. (Åtminstone just nu). Jag inser att jag aldrig kommer att klistra upp de gamla bilderna i något album. Men jag vill kunna hitta! Och jag vill kunna sortera då, när jag råkar känna för det. Det måste alltså vara ett system som tillåter att jag inte behöver göra allt på en gång.

Från det redan ganska välordnade1998 framåt använder jag genomskinliga plastfickor storlek A4. Lägger i bilderna rulle för rulle, med kontaktkopiearket främst, synligt. På varje påse skriver jag mellan vilka datum bilderna är tagna, OCH vad de föreställer, i franska streck. Sedan lägger jag in plastfickorna för varje år i en egen mapp. Negativen till de skilda rullarna finns antingen i respektive påse, eller om det är bilder tagna med min gamla Ixus, som ju använder små kassetter där man aldrig ser själva negativet, så skriver jag datum på kassetten också och lägger alla kassetter i en gemensam påse i samma mapp.

Från 1998 bakåt har mina påsar ett annat system, där jag ganska långt utgått från att min dotter, som en gång skall stå där och slita sitt hår över morsans miljoner bilder, att hon skall ha lite lättare att se vad hon direkt kan kasta och vad som kanske intresserar henne. Här använder jag A4-kuvert, som jag klistrat ihop och klippt upp i kortsidan, till en påse. På påsarna kan det stå: Maria som liten, Maria som tonåring, min skoltid, min studietid, keikkabilder, etc... I dessa påsar lägger jag in mindre kuvert med större helheter, och enskilda bilder slänger jag bara in. Liksom negativen, i det fall jag hittar tillhörande negativ. Vet jag årtal på bilderna skriver jag in det bak på bilden, där jag också försöker anteckna namnen på bildens personer. Allt med tanke på dottern.

På det här sättet kan jag fylla på och skapa nya temapåsar efter hand som det behövs. Som jag sätter in i öppna mappar som det är lätt ta från hyllan och leta i. Jag tycker faktiskt att det här är ganska roligt. Samtidigt som jag sorterar och minns och myser, så kommer jag på nya helheter att göra fotoböcker av. Sedan. Någon gång.

Christine